I ain't acting like I used to, I don't feel loved like I used to, it was your love I was used to

Har suttit och läst igenom det nedre inlägget om och om igen ett bra tag nu. Det låter så konstigt. Så onormalt. Så omoget. Allt jag någonsin varit emot, det händer mig. Jag varit en bra människa, aldrig gjort något dåligt som förstört för någon annan. Förstår inte riktigt vad jag har gjort för att gå igenom det här. Är det för att jag inte varit tillräckligt "trogen" och bett 5 gånger om dagen varje dag? eller för att jag använder de kläder som jag använder? För att jag tycker så som jag tycker och har de åsikter som jag har? Den här känslan kommer att gå över, det gör det alltid. Är nästan van. Men jag orkar inte gå igenom det här. Jag ska inte behöva gå igenom det här. Jag ska aldrig behöva gå igenom det här. Hur svårt kan det vara att gå vidare och glömma, helt seriöst? Känns som att ju mer jag säger till mig själv, ju hårdare jag blir, desto värre blir det. Vad ska jag göra, bara låta det vara? Inte ens det funkar. Inget funkar. Att låta det gå bort med tiden, det kräver tålamod. Mitt tålamod tog slut för ett år sedan och nu sitter jag här och är desperat. Jag behöver hjälp.

Har drömt mardrömmar och mina sedan i lördags och idag åkte dom till Saudiarabien. Jag är rädd. Vill bara kunna ge mamma en kram och prata ut med pappa så han kan lugna ner mig.

Jag vet, man måste gå igenom dåliga tider för att veta att det kommer komma bättre tider. Jag längtar till på fredag, då ska jag och my dear friend kräftis ha kul. Hon ska peppa upp mig. Men tills dess, hoppashoppashoppas imorgon blir bra!