Through the sunshine and through the rain I know that it'll last forever

Igår sa mamma att man aldrig ska gå runt och bära på saker. Tycker man något ska man stå för det och man ska säga det direkt. Att går man runt och bär på något stort suger in all energi och man mår bara dåligt av det. Hon har rätt på så många sätt, tror bara inte på att kan säga allt man tycker och känner till vem som helst bara så där. Saker och ting kan leda till konsekvenser, det kan leda till något man verkligen inte vill.

Tog tag i lite saker som jag hållt inne och jag sa vad jag tyckte och tänkte till mamma. Vill så gärna att hon ska förstå hur jag tänker. Vill att hon ska försöka sätta sig i min situation och kunna förstå anledningen till varför jag känner så som jag känner. Fick hur som helst ut ganska mycket jag gått runt och tänkt på den senaste tiden. Berättade att jag hatar att hon och pappa alltid ska vara så orättvisa. Hatar att kunna känna ångest över saker som jag skulle kunna bli glad över men som också skulle göra de sura och bara mer irriterade. Vi pratade om sex. Jag och mamma pratade om sex, wtf? Okej, vi gick inte in på detaljer utan ville bara få saker och ting klart för henne så hon inte går runt och tror en massa - Det ledde till snacket och diskussionen om bengaler igen. Jag tål inte bengaler och jag står för det. Jag vet att det finns så många bengaler där ute som är bra människor, men nej. Tänker jag på mig tillsammans med en bengal i framtiden, då sätter det stopp. Har ju orsaker till varför jag känner så som jag gör. 1. för saker som hänt tidigare och 2. för att jag är deeply obsessed i en person som är allt annat än en bengal. Frågade om hon skulle accepterat mig tillsammans med en muslimsk icke-bengal kille i framtiden. En kille som jag är djupt förälskad i och som älskar mig lika mycket tillbaka. Och om hon inte skulle accepterat det, skulle hon ta sin lycka över min lycka, veta att hennes lycka skulle bli min olycka. Här pratade vi fortfarande om mitt liv och min framtid. Ah, det var some deep shit vi pratade om. Förstår att mamma vill att jag ska ha en bengal. Förstår att hon vill att kulturen och traditionen ska fortsätta och leva vidare. Men det går inte att tänka så som hon gör. Hon ska inte önska att jag ska få en bra bengalisk man. Hon ska önska att jag får en bra människa som man. En bra muslimsk man.

Gud, vad kul det skulle vara om jag kommer över honom snart och nästa kille som står på tur i mitt hjärta är en bengal. Människan har ju trots allt perioder i livet... Usch. Haha, nej, nu ska jag sluta babbla och fortsätta plugga. Later cupcakes!