It feels like saving the world, you and I

Har träffat honom tre lördagar i rad nu. Hållt detta inom mig och inte skrivit ner det här på bloggen trots att jag egentligen borde, minnen. Inte velat göra det till en större sak än vad det redan är för mig. Jag har varit rädd och kännt att om jag sa det högt på ett självsäkert sätt eller om jag skrivit ner det här på bloggen så skulle det inte bli av. Idag var han hemma hos mig, så det kan inte vara annat än verkligehet.

Veckan som gått har varit full av händelser, jag kommer dock inte ihåg något av den. Det enda som snurrat runt i huvudet på mig har varit att han ska komma hem till mig. Om det är rätt eller fel. Går det för snabbt eller ligger det rätt till. Kallsvettades till och med av all tänkande, trodde att han hade fått fel uppfattning om det hela och tänkt på ett sätt jag inte vill att han ska tänka på. Sedan loggade jag in på msn och han skrev, det lugnade mina nerver.

Han fick träffa Jihan idag. Farhan träffade han under Ramadan för två år sedan. Kommer fortfarande ihåg känslan av att se de två prata, glädjen och lyckan. Fick gå igenom det idag igen med båda bröderna. Mitt hjärta när han pratade och skrattade med mina bröder. Går inte att beskriva.

Han är så fin, alltid så snäll. Finns inte många som han, det kan jag garantera. Jag vill ha honom. Men bara för att jag vill ha honom så hårt så kommer jag inte få honom. Har en stark känsla av att jag inte kommer att få honom. Det är menat att vi, han och jag, ska vara vänner. Känns verkligen som det. Låter som ett freak som lider av besatthet, tror att han skulle blivit rädd om han läste detta inlägg med. Önskar att jag kunde göra något men jag kan inte, kan inte rå för att jag gillar honom så starkt som jag gör. Har hört så mycket från olika håll de senaste veckorna att det inte är sant. Tagit till mig allt och trott på det. Nu räcker det. Jag hoppas men jag tror inte på oss, därför ska jag sluta skriva lika ofta om honom här, sluta berätta om mina känslor. Finns ingen mening med det.