You say things are simple but we know they're not

Igår skrev jag att jag inte skulle oroa mig över imorgon, alltså idag. Att just idag skulle bli en grym dag. Det visade sig att igår kväll blev ännu grymmare. Alldeles oplanerat så träffades vi, tog en fika med Marijana, hennes vän Aless och Alexandra. Det var kul, lite stelt men fortfarande kul. Inte nog med att det var kul, det var så himla sjukt. Där satt vi två bredvid varandra inne på café Baresso, ett fik som jag så länge tänkt oss två sitta tillsammans i. Efter fikandet lämnade vi de andra och fortsatte vårt håll med en lång promenad. Där bröts stelheten och blev som vanligt, precis som jag ville ha det. Jag vet inte, det är något med ditt sätt att få mig känna mig så säker och så trygg. Ditt sätt att lyssna på mig när jag pratar och sättet du pratar till mig. Ditt sätt att skrika som en tjej, haha. Det är skönt att ha någon som förstår mig på ett sätt som jag inte kunnat dela med andra förut... När det gäller religion och traditioner, de saker som jag borde vara lycklig och glad över, vilket jag är, men som ändå får mig att sjunka väldigt lågt.

En sak har kommit på tal igen och nu kan jag inte få ut det ur huvudet. Jobbigt värre... Första gången någon sa det till mig var Issa någon gång under hösten förra året. Sånt ska man inte prata om och jag själv vågar inte hoppas på det, därför tänkte jag inte mer på det. Fram tills igår då min kusin tog upp det. Åhh. Jag hatar dom här tankarna. Jag vill inte bilda upp falska förhoppningar igen. Nej, det tänker jag inte göra heller. Detta kommer gå bort snart, det ska det göra ;)

Fatta vad kul egentligen om jag någon gång i livet tar mig ann mitt mod och berättar allt och att jag sedan låter dig läsa bloggen. De inlägg precis som denna som handlar om dig, där jag försöker berätta lite diskret om de få gånger som vi träffats och mina känslor, alla ups and downs. Hmm, undrar verkligen hur framtiden ser ut. Kanske det händer att jag berättat allting för dig och du tittar förbi här på bloggen. Tjohejsan i sånna fall.
Fyfan, vad jag garvade när jag skrev det sista. Hej, jag heter Afsana och är mobbad!