Jag har varit som fastklistrad för One Tree Hill ända sedan jag såg den för första gången i sexan. Den betyder så mycket. Tycker det är så fint när mamma brukar berätta om alla serier hon brukade kolla på när hon var i min ålder. När hon berättar om hur mycket hon älskade dem och hur mycket hon brukade påverkas av dem. Sättet hon berättar det på får mig att känna igen mig. När hon berättar om sin barndom känner jag aldrig igen mig. När jag berättar om vad jag går igenom förstår hon sig inte på mig. Tror aldrig hon gått igenom det jag gått igenom, då menar jag känslorna. Jag ser inte mycket av mig själv i min mamma just för att vi är så olika. Därför tar jag hennes serie-berättande som något väldigt stort. När jag tänker mig själv senare i framtiden i hennes ålder, med barn och man, då ser jag mig själv berätta för mina barn om just serien One Tree Hill.
Den serien får mig att önska att jag vore i Haleys sits. Få en kille som är helt olik än själv, dela med sig lite av sin godhet till honom så att han själv förändras och ser hoppet i livet igen. Flera år senare när man väl är gift och har barn med honom så tackar han dig för att ha räddat hans liv. Bara veta att man kan ha gjort så mycket för en människa man verkligen älskar och känna tacksamheten tillbaka... Åhh, så vackert. Jag vill vara Haley!
