All I can think of is you and me

Jag önskar att jag kunde vara den optimisktiska personen som vet att allt ordnar sig, men I'm not. Min kusin Mahmid upprepade sig om och om igen om att snart, snart kommer lyckan vända sig tillbaka till mig. Själv är jag inte lika säker på det. Jag är inte säker på den punkten han och några andra syftar på. Jag tar livet som det kommer, trött på att sitta och fundera på vad som skulle kunna varit eller vad som jag vill ska kunna hända. Visst, lyckan kommer när den kommer, jag tror på att jag någon gång under mina år i livet kommer att få det jag verkligen vill ha, vare sig det är något stort eller litet. I'm wondering when it will come though... And what it'll be?