You can always call me your friend, so i be with you until the end

Kusinen är i sin nya lägenhet, som hon delar med sin arbetskamrat, en timma bort från söder och fixar ordning allting. Borde vara glad för hennes skull men jag kan inte hjälpa att må så som jag gör. Klumpen i halsen har kommit fram så fort jag tänkt på hela situationen de senaste dagarna. Under de här tre åren som hon bott med oss så har jag inte bara kommit nära min kusin utan jag har fått en syster med. En storastyster jag aldrig haft. Som jag skrev i det nedre inlägget, jag vägrar att tro på att livet alltid kommer att vara så orättvist. Jag vägrar tro på att det alltid kommer att vara så för henne, livet kan inte vara så här hårt. Hon flyttade till Sverige i hopp om en bättre framtid med sin nya man. Ända sedan dag ett i Sverige så har det varit allt annat än den "bättre framtiden" som hon hade hoppats på. När hon gråter och frågar "Varför blev mitt liv så här?", vad svarar man då?

Känns som att det svenska samhället är så otryggt att jag inte kan låta bli att vara orolig för henne. Känns som att hon är lika gammal som mig, 17 snart 18, och inte 10 år äldre än mig. Människor, svenskar som invandrare, har så mycket fördomar när det gäller muslimer. Går man runt med slöja är det för att man har blivit tvingad till det.

Känns som att du lidit igenom allting och att det värsta är över. Nu väntar bara bra saker dig, det bara vet jag!