Jag har fyllt år. Marijana har kommit tillbaka. Ramadan och fastan är här. Har börjat be på riktigt igen. Skolan har börjat och jag är nu anställd som PA på mammas jobb. Back to reality. Och det är verkligen nya tag som gäller. Ska bli kul faktiskt! Jag som hatar det mörka och trista längtar bort till vintern. Jag längtar så mycket. Vi tänker bort augusti. Det är bara september, oktober, november och december kvar av detta året. Bara fyra månader. Blir så fascinerad av att tänka på hur fort tiden går. Det går överdrivet fort. När året är slut är det bara vårterminen kvar innan jag tar studenten. Jag blir alldeles till mig av all tänkande. Blir glad.
By the way, do you know something. Det bästa jag vet, förutom att ha roligt med mina vänner, är att prata minnen med gamla vänner. Älskar't. ♥
På senaste tiden har bara låtar från förr gått på repeat. Låtar från Södermalmsskolan tiden. Hade nästan glömt hur mycket jag gillade Brandy, Wisin y Yandel, Ray J, Nelly och Destiny's Child.
torsdag 26 augusti 2010
söndag 15 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
You say you wanna move on and you say I'm falling behind
Alltid sagt att man ska hålla sig sysselsatt när man mår dåligt. Det har varit mitt råd till andra och till mig själv. Men jag har haft fel hela tiden. Att hålla sig sysselsatt är det sista man ska göra. Genom att göra det förtränger man det dåliga och det hjälper inte dig någonting. För förr eller senare kommer det att komma tillbaka till dig och det kommer att slå dig hårt i ansiktet.
Jag låter mig själv gråta. Jag låter mig själv att bära på den här klumpen i halsen trots att den vissa stunder kväver mig. Jag låter mig själv att lida. Jag låter mig själv att tänka på det. Jag låter mig själv att gå igenom allt detta nu för det inte ska komma tillbaka senare. Det får ta en vecka, det får ta en månad. Fan om det behövs, det får ta sex månader. För efter det här, efter att jag klarat av detta, ska jag aldrig mer mår dåligt över honom på det här sättet. Aldrig. Jag är väl medveten om att man aldrig ska säga aldrig, men jag säger det igen. Aldrig. För det räcker nu. Här tar det dåliga slut. Jag tillåter mig själv att gå under. Men det gör jag bara för att jag ska kunna ta mig upp igen.
Har satt upp en "time limit" på det hela. Man ska aldrig planera eller sätta upp mål på när det tar slut. För det blir aldrig som man tänkt sig, man håller sig aldrig till planerna. Men jag måste hoppas på något. Ha något att se fram emot. Just därför har jag satt upp en "time limit". Jag ska inte må dåligt över killen jag gillar. Jag förtjänar inte att göra det. Jag ska vinna över det dåliga och en dag ska jag må bra över honom utan känslor som trycker ner mig.
Jag låter mig själv gråta. Jag låter mig själv att bära på den här klumpen i halsen trots att den vissa stunder kväver mig. Jag låter mig själv att lida. Jag låter mig själv att tänka på det. Jag låter mig själv att gå igenom allt detta nu för det inte ska komma tillbaka senare. Det får ta en vecka, det får ta en månad. Fan om det behövs, det får ta sex månader. För efter det här, efter att jag klarat av detta, ska jag aldrig mer mår dåligt över honom på det här sättet. Aldrig. Jag är väl medveten om att man aldrig ska säga aldrig, men jag säger det igen. Aldrig. För det räcker nu. Här tar det dåliga slut. Jag tillåter mig själv att gå under. Men det gör jag bara för att jag ska kunna ta mig upp igen.
Har satt upp en "time limit" på det hela. Man ska aldrig planera eller sätta upp mål på när det tar slut. För det blir aldrig som man tänkt sig, man håller sig aldrig till planerna. Men jag måste hoppas på något. Ha något att se fram emot. Just därför har jag satt upp en "time limit". Jag ska inte må dåligt över killen jag gillar. Jag förtjänar inte att göra det. Jag ska vinna över det dåliga och en dag ska jag må bra över honom utan känslor som trycker ner mig.
lördag 7 augusti 2010
I can't lie to myself that I'm not always thinking of you
Jag vet att jag sa åt mig själv att inte skriva ner mina känslor om honom mer. Känns bara som att allt detta som hänt, att det måste skrivas ner. Och eftersom allt det andra ändå ska raderas så känns det som att någonting borde hållas kvar, det får bli just bloggen.
Jag har läst igenom hela bloggen igen, från början till slut. Att saker och ting kan förändras så mycket på bara ett år, det är så underligt. Och att jag som människa kan överraska mig själv så mycket på bara 2 månader, det går inte ens att förklara. Kommer ihåg när jag skrev på bloggen att jag undrar ifall jag någonsin kommer ta mig ann mitt mod och bara berätta allting för honom. Kommer ihåg att jag var ironisk när jag skrev ner detta. Men jag överrumplade mig själv. Jag gjorde det. Jag har berättat allting för honom. Suttit bredvid honom på en bänk i Gamla Stan och nästan gett mitt hjärta till honom. Och inte nog med det, träffat honom en gång till och bestämt att inte ha någon som helst kontakt på ett bra tag eller till och med för alltid.
Jag kan inte sova och jag kan inte äta. Det ända jag gör är att tänka. Jag går runt och bär på blandade känslor. Jag vet inte om det jag gjort är rätt eller fel och jag blir så himla besviken på mig själv. Kan inte jag bara stå för det jag gör utan att känna ångest. Just ifall det är rätt eller fel, det får jag väl veta senare. Att ta bort kontakt, det gör riktigt ont. Men samtidigt så måste jag tänka att jag göra detta för mig själv. Jag gör mig själv en stor tjänst. Det gör jag honom med. Jag gör det här för min skull. Inte för att vara självisk, utan för en bra framtid. Det gör bara så ont. Och tyvärr så kommer det att göra ont ett bra tag fram över. Meningen är att jag ska radera allt som har med han att göra. Radera han från alla kontaktlistor men jag har inte vågat röra datorn på en hel dag. Inte ens velat kolla på den. Och nu när jag väl sitter här så vågar jag varken logga in på Facebook eller MSN. Tror att jag bara behöver min tid. Finns inget som säger att jag måste göra det nu på direkten. Räcker med att jag redan sagt "hejdå" till han.
Ikrah sa idag till mig att jag förtjänar honom men han förtjänar inte mig. Det låter så fel i mina öron. Han förtjänar visst mig, det är så det känns nu iaf men kanske inte i framtiden. Hon sa också att jag kommer hitta någon bättre. Men vad är det för dåligt som han har gjort som gör att jag måste hitta någon bättre? Han har aldrig gjort någonting dåligt mot mig. Jag vet att du bara vill mitt bästa, gumman. Allt känns så fel att höra bara. Jag har berättat för min mamma om honom. Min mamma. Trodde jag aldrig skulle hända medan jag fortfarande gillar honom. Men att säga till henne kan vara en av det bästa sakerna jag gjort. För när jag satt där och grät så hårt som jag gjorde, då sa mamma att det inte var menat att det skulle bli vi, han och jag. För om det skulle varit menat skulle jag aldrig suttit där och gråtit, utan han skulle varit min sedan länge tillbaka och jag skulle mått bra. Aldrig tänkt så. Aldrig velat tänka så. Men mamma har rätt i det hon säger. Det hade jag också om man läser tidigare inlägg. Det var bara jag, mitt hopp och mina drömmar. Jag ville verkligen från hjärtat, jag vill fortfarande, och just därför ville jag vänta en dag till och en dag till och en dag till...
Jag är inte sur på honom, det kommer jag aldrig att kunna bli. Han har aldrig gjort mig något dåligt, bara brytt sig om mig. Han är någonting bra i mina ögon, någonting mer än bra. Han är mer än det alla andra intalar mig att han är. Jag kommer alltid att gilla honom. Har inte gjort detta för att sluta gilla honom utan för att få bort alla dessa känslor. Jag tror att jag alltid kommer att vara svag för honom men att känslorna kommer försvinna med tiden. Det är mitt fel att det hållt på så länge. Har ingen annan att skylla än mig själv. Men man lär sig från sina misstag, eller hur? Jag ska klara av detta hur lång tid det än tar. För det är mig det handlar om nu för första gången. Jag måste bara börja tänka rätt och inte så som jag tänker i skrivandes stund. Men det kommer. Tid, det är vad jag behöver. Man måste gå igenom det dåliga för att veta att det ska komma bra tider. Det lärde han mig.
Jag är stark och jag är modig, annars skulle jag inte klarat av att göra allt detta.
Jag har läst igenom hela bloggen igen, från början till slut. Att saker och ting kan förändras så mycket på bara ett år, det är så underligt. Och att jag som människa kan överraska mig själv så mycket på bara 2 månader, det går inte ens att förklara. Kommer ihåg när jag skrev på bloggen att jag undrar ifall jag någonsin kommer ta mig ann mitt mod och bara berätta allting för honom. Kommer ihåg att jag var ironisk när jag skrev ner detta. Men jag överrumplade mig själv. Jag gjorde det. Jag har berättat allting för honom. Suttit bredvid honom på en bänk i Gamla Stan och nästan gett mitt hjärta till honom. Och inte nog med det, träffat honom en gång till och bestämt att inte ha någon som helst kontakt på ett bra tag eller till och med för alltid.
Jag kan inte sova och jag kan inte äta. Det ända jag gör är att tänka. Jag går runt och bär på blandade känslor. Jag vet inte om det jag gjort är rätt eller fel och jag blir så himla besviken på mig själv. Kan inte jag bara stå för det jag gör utan att känna ångest. Just ifall det är rätt eller fel, det får jag väl veta senare. Att ta bort kontakt, det gör riktigt ont. Men samtidigt så måste jag tänka att jag göra detta för mig själv. Jag gör mig själv en stor tjänst. Det gör jag honom med. Jag gör det här för min skull. Inte för att vara självisk, utan för en bra framtid. Det gör bara så ont. Och tyvärr så kommer det att göra ont ett bra tag fram över. Meningen är att jag ska radera allt som har med han att göra. Radera han från alla kontaktlistor men jag har inte vågat röra datorn på en hel dag. Inte ens velat kolla på den. Och nu när jag väl sitter här så vågar jag varken logga in på Facebook eller MSN. Tror att jag bara behöver min tid. Finns inget som säger att jag måste göra det nu på direkten. Räcker med att jag redan sagt "hejdå" till han.
Ikrah sa idag till mig att jag förtjänar honom men han förtjänar inte mig. Det låter så fel i mina öron. Han förtjänar visst mig, det är så det känns nu iaf men kanske inte i framtiden. Hon sa också att jag kommer hitta någon bättre. Men vad är det för dåligt som han har gjort som gör att jag måste hitta någon bättre? Han har aldrig gjort någonting dåligt mot mig. Jag vet att du bara vill mitt bästa, gumman. Allt känns så fel att höra bara. Jag har berättat för min mamma om honom. Min mamma. Trodde jag aldrig skulle hända medan jag fortfarande gillar honom. Men att säga till henne kan vara en av det bästa sakerna jag gjort. För när jag satt där och grät så hårt som jag gjorde, då sa mamma att det inte var menat att det skulle bli vi, han och jag. För om det skulle varit menat skulle jag aldrig suttit där och gråtit, utan han skulle varit min sedan länge tillbaka och jag skulle mått bra. Aldrig tänkt så. Aldrig velat tänka så. Men mamma har rätt i det hon säger. Det hade jag också om man läser tidigare inlägg. Det var bara jag, mitt hopp och mina drömmar. Jag ville verkligen från hjärtat, jag vill fortfarande, och just därför ville jag vänta en dag till och en dag till och en dag till...
Jag är inte sur på honom, det kommer jag aldrig att kunna bli. Han har aldrig gjort mig något dåligt, bara brytt sig om mig. Han är någonting bra i mina ögon, någonting mer än bra. Han är mer än det alla andra intalar mig att han är. Jag kommer alltid att gilla honom. Har inte gjort detta för att sluta gilla honom utan för att få bort alla dessa känslor. Jag tror att jag alltid kommer att vara svag för honom men att känslorna kommer försvinna med tiden. Det är mitt fel att det hållt på så länge. Har ingen annan att skylla än mig själv. Men man lär sig från sina misstag, eller hur? Jag ska klara av detta hur lång tid det än tar. För det är mig det handlar om nu för första gången. Jag måste bara börja tänka rätt och inte så som jag tänker i skrivandes stund. Men det kommer. Tid, det är vad jag behöver. Man måste gå igenom det dåliga för att veta att det ska komma bra tider. Det lärde han mig.
Jag är stark och jag är modig, annars skulle jag inte klarat av att göra allt detta.
onsdag 28 juli 2010
onsdag 21 juli 2010
I swam across, I jumped across for you. Oh what a thing to do cause you were all yellow
And I'm back! Och jag mår värre än någonsin. Jag har en hög feber med en grov förkylning och influensa. Och inte nog med det, jag har fått både öron och lunginflammation. Det gör så ont när jag andas att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Känner att jag hela tiden vill gråta, men jag får inte. Försöker hålla mig så lugn och positivt som möjligt. Snart går det över och snart mår jag så bra så.
Bangladesh var bra. Vi reste runt en massa och fick inte chansen att vila alls. Semester my ass. Men kul hade jag. Jag saknar redan släkten, Gud vet när jag får se dom igen. Mest av alla saknar jag min mormor, min nano, och hennes vackra händer. Hennes vackra rynkiga händer som varit med om så mycket lidande, självständigt uppfostrat sina 6 barn, och som ändå lever. Hon säger ofta att mina händer är vackra. Jag ser mina händer och jag ser ingenting. Jag ser på hennes händer och jag ser historia, jag ser liv och jag ser en stark kvinna. Jag beundrar verklingen min nano.
Bangladesh var bra. Vi reste runt en massa och fick inte chansen att vila alls. Semester my ass. Men kul hade jag. Jag saknar redan släkten, Gud vet när jag får se dom igen. Mest av alla saknar jag min mormor, min nano, och hennes vackra händer. Hennes vackra rynkiga händer som varit med om så mycket lidande, självständigt uppfostrat sina 6 barn, och som ändå lever. Hon säger ofta att mina händer är vackra. Jag ser mina händer och jag ser ingenting. Jag ser på hennes händer och jag ser historia, jag ser liv och jag ser en stark kvinna. Jag beundrar verklingen min nano.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
