Alltid sagt att man ska hålla sig sysselsatt när man mår dåligt. Det har varit mitt råd till andra och till mig själv. Men jag har haft fel hela tiden. Att hålla sig sysselsatt är det sista man ska göra. Genom att göra det förtränger man det dåliga och det hjälper inte dig någonting. För förr eller senare kommer det att komma tillbaka till dig och det kommer att slå dig hårt i ansiktet.
Jag låter mig själv gråta. Jag låter mig själv att bära på den här klumpen i halsen trots att den vissa stunder kväver mig. Jag låter mig själv att lida. Jag låter mig själv att tänka på det. Jag låter mig själv att gå igenom allt detta nu för det inte ska komma tillbaka senare. Det får ta en vecka, det får ta en månad. Fan om det behövs, det får ta sex månader. För efter det här, efter att jag klarat av detta, ska jag aldrig mer mår dåligt över honom på det här sättet. Aldrig. Jag är väl medveten om att man aldrig ska säga aldrig, men jag säger det igen. Aldrig. För det räcker nu. Här tar det dåliga slut. Jag tillåter mig själv att gå under. Men det gör jag bara för att jag ska kunna ta mig upp igen.
Har satt upp en "time limit" på det hela. Man ska aldrig planera eller sätta upp mål på när det tar slut. För det blir aldrig som man tänkt sig, man håller sig aldrig till planerna. Men jag måste hoppas på något. Ha något att se fram emot. Just därför har jag satt upp en "time limit". Jag ska inte må dåligt över killen jag gillar. Jag förtjänar inte att göra det. Jag ska vinna över det dåliga och en dag ska jag må bra över honom utan känslor som trycker ner mig.
skip to main |
skip to sidebar
