I dream of you more than you dream of me

Imorgon har jag studiedag. Ska bli riktigt skönt alltså, kan äntligen få sova ut! Men det blir inte så mycket "ta det lugnt", har nämligen prov på fredag. Woho!

Päronen åker om drygt en månad nu, tiden har gått så jävla fort att det inte är sant. Kommer ihåg för exakt ett år sedan, början av ettan, då jag satt och pratade med mina nya grymma vänner ifrån klassen om att mina föräldrar skulle resa bort och att det skulle vara föräldrarfritt i mer än en månad hos mig. Detta var som sagt för ett år sedan. Längtade så hårt efter att de skulle vara vinter 2009 så att jag äntligen kunde få andas, tänka utan att få höra några klagomål. Ville ha en tidsmaskin. En tidsmaskin som skulle spola fram tiden tills nu. Och nu är det nu. Sjukt, känns som igår alltihop. Nu vill jag inte ha bort dem. Vill men ändå inte. Alltid så med mig. Jag får upp alla de här negativa bilderna om vad som skulle kunna hända och jag blir rädd och tror att de kommer att hända. Sedan när de är borta blir det bara värre, speciellt när de inte hör av sig och när jag inte får tag på dem. Fyfan, haha, den här bloggen börjar bli som en slags deppblogg. Borde ändra namn till det. Deppbloggen.blogspot.com

Dagens låt som jag spelat sönder är Beyonce - Hello
Så himla vacker.

Peace

David Guetta

Jag är helt besatt av hans nya album One Love. Så jävla bra. Nästan för bra... Borde fan vara olagligt att vara så bra. Vissa av låtarna får mig att bli helt galen. Människan är ett geni. Någon gång i framtiden hoppas jag på att få se honom spela live. Fyfan om jag fick uppleva det. Vilken känsla. Big love to Guetta!

Och där tog Ramadan slut...

...Shit va fort det gick! Känns som att det var igår jag satt och snackade med min kusin om hur fort ett år hade gått sen förra Ramadan och nu är denna årets slut. Ramadan är muslimernas absolut största högtid, ungefär som de kristnas jul. Alltså muslimernas "jul" med andra ord. Är stolt över mig själv för att jag klarat av fastan, har dock missat några men dem ska jag ta igen. Stolt över att jag klarat av fastan trots att jag varit sjuk och den jobbiga stressen över all plugg.

Idag ska jag äta (trycka i mig) en massa gott och vara med la familia. Har lite plugg också som jag måste göra som vanligt... Men woho, det är över. Kan verkligen inte fatta det

So keep your love locked down, you lose.

Just nu ligger jag här i soffan med laptopen på magen. Ur högtalarna spelas Anthony Hamiltons Dear life. Solen skiner in över hela hela vardagsrummet. Härlig känsla, kan inte tänka mig något bättre just nu! Vad ska man då göra idag? Har faktist inte planerat något, tänkte fortsätta plugga svenska som jag började på igår. Uppgiften är att kolla på filmen "Troja" och sedan svara på frågor. Chill uppgift helt enkelt. När jag igår skulle ladda ner filmen tog det sjukt lång tid. Var tvungen att ladda ner filmen i del 1 och del 2 eftersom jag inte hittade hela filmen någonstans. Varje del tog en massa irriterande timmar att ladda ner och när jag äntligen hade kollat klart på halva filmen och skulle sätta på andra halvan fanns det inget ljud!?!?!? Kul! så jag var tvungen att ladda ner hela skiten igen och den här gången tog det ännu längre tid att laddas klart. Kunde hur som helst kolla klart på filmen igår kväll. Älskar den filmen, sett den så många gånger tidigare, tröttnar fortfarande inte. Blev kär i historian när jag gick i sjuan och hade "Tema Antikens Grekland". Diane Kruger som spelar Helena i filmen är äckligt vacker!

Nu har solen försvunnit och det är grått och mulet ute, tror att det kommer att regna. Magen kurrar svårt, det är nämligen så att jag fastar. Har fastat nästan alla dagar denna fastemånad och de dagar jag missat tänkte jag ta igen sen efter Ramadan. Känns bara onödigt annars. Tror inte att det inte gått en ända dag då jag inte klagat på hur hungrig jag är... inte bra! Det är typ en vecka kvar av Ramadan, det gick galet fort alltså!



Har lyssnat på Dear life om och om igen nu. Anthony Hamiltons röst går rakt in i hjärtat och jag ska inte börja säga vad lyricsen gör. "... I became somebody through loving you."

Feels like I've waited so long for this, I wonder if it shows

Jag var så deprimerad dagen jag skrev det nedre inlägget. Natten innan hade varit så sjuk och alla möjliga slags känslor kom upp, en natt jag inte kommer att glömma på länge! Jag är den största fegisen på denna jord men igår vågade jag. Efter ett och ett halvt år. Blir helt till mig så fort jag tänker på det. Haha, och det gör mig också till den största 17-åriga snorungen på denna jord. Varit så sjukt rädd. Sjukt rädd för allting, speciellt responsen. Min kära pappa sa en gång till mig när jag var liten att de saker som man är mest rädd för, det är de sakerna som visar sig vara det mest minnesvärda. De mest speciella som man inte glömmer. Har tänkt på det mycket idag och det är sant! Man måste ta risker, det är verkligen värt det. Hoppas jag kan hålla mig till det bara.
För det var verkligen värt det.

Liver är underbart om du gör det underbart.
Jag skriver här nere att hur det är meningen att man ska "leva livet" om allting ska vara så svårt . Man ska veta att livet är för kort för att ödsla tid på saker som förstör dig. Man ska ta varje chans man har. Man ska gå ut och "leva livet" helt enkelt.

And if I used to wonder about you, It ain't nothing like I'm wondering now

Mitt hjärta gör ont och den här känslan vägrar gå bort. Varför ska det behöva vara så jävla svårt? Allt, livet över huvudtaget! Hur är det tänkt att man ska "leva livet" när allt ska behöva vara så här? Det är sorgligt... Livet är sorgligt!

The place where I wanna be is the place I can call mine

Imorgon är det prov, historiaprov. Detta betyder alltså att jag måste plugga sönder mig idag - jag fastar - det kommer att gå åt helvete... Det går inte att plugga när man fastar. Det gäller att hålla sig sysselsatt hela dagen, göra något kul så att tiden går fortare och att mat tankarna försvinner. Plugga är det sista jag vill göra för att få tiden att gå fortare och inte är det roligt heller! Jag hoppas verkligen att det går bra för mig imorgon, Gud hjälp mig!!!

Igår fick jag ryck och ville ta tag i det hela, tänkte verkligen ta ett stort, då menar jag verkligen ett stort steg. Tänk ett elefantsteg! Eller ja, stort är det för mig för jag aldrig vågar att satsa. Detta är för att jag är så osäker och rädd hela tiden, tänker negativt. Rädd för responsen jag ska få. Men jag sa inget för det visade sig att det ändå inte skulle gå... Men det är just så jag ska köra i framtiden, ta det som det kommer och inte planera. You go Afsana!