Gonna free fall out into nothin’. Oh, i'm gonna leave this, this world for a while.

Nu har jag skickat det. Och hur ont det än gör så ska jag klara av detta. Förhoppnigsvis så leder det till bättre tider!

Åker till Bangladesh om några timmar, ska bli skönt att få komma bort från Sverige ett tag. Denna sommar ska bli en bra sommar. Ska bli så kul att träffa släkten där nere, var ett tag sen och jag har saknat de så. Kusinen är ju där nere med, tur det för jag kommer verkligen att behöva henne. Har dock inga speciella förväntningar med resan, jag vågar inte hoppas på att det ska bli så bra som jag vill att det ska bli. Kommer leva mitt lilla dubbelliv som vanligt. Har så mycket förväntingar på mig eftersom jag är Alamgirs dotter. Men detta har jag klarat mig igenom tidigare och det ska jag göra denna gången med. För denna sommar ska som sagt bli en bra sommar.

När BFF kommer från juggan är det nytt skolår och nya tag som gäller. Längtar faktiskt till då!

Even if things don't go the way you've planned, it doesn't mean you still can't turn it into what you want.

This is the world that we live in and I still want something real

Underbart väder ute! Trots alla tankar som trycker ner mig hela tiden så känner jag mig ändå riktigt glad idag. Förutom det fina vädret så är det Sofy jag har att tacka för detta glada humör. Finns mycket jag har att tacka Sofy för. Hennes ork att ens lyssna på mig, ta till sig mina ord, tänka ut något riktigt bra för att sedan säga det till mig. Betyder massor. Skönt att veta att man har någon man bara kan prata ut hos och sedan veta att man ska få någonting tillbaka. Sådana människor har jag egentligen många av men jag har bara inte velat prata ut hos dom. Känner inte att jag får något tillbaka, de som jag trodde skulle vara mig som närmast nu. Jag vet inte. Jag förväntar mig för mycket av människor, vilket man aldrig ska göra. Jag ska klara mig igenom det här själv och i slutändan ska jag må bra.

Sjukdomar är en del av livet, det är jag medveten om. Men att se pappa lida som han gör. Att få höra att min farbror blivit kidnappad i fem dagar, det får mig att börja undra, vart tog rättvisan vägen? Och vad hände med mänskligheten?

Allting känns så falskt ibland. Att "Good things happen to good people" inte alls låter rätt när det egentligen borde göra det. Det finns för många bra människor på denna jord som lider för att något sådant ska vara sant. Och det finns för många önskningar och böner som inte går i uppfyllelse trots att man gång på gång upprepar dem. Det sorgliga med det hela är att vi ignorerar hur vrickad den här världen egentligen är. Vi går runt och säger till oss själva att "Allt kommer att bli bra", "Du kommer att må bra". Men saker och ting blir inte alltid bra för alla och det är inte förrän vi förstått det som vi kan lära oss att gå vidare. Vart är rättvisan? och var är "good things happen to good people"? Tror inte på att lyckan kommer i slutet och att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Tror på att lyckan kommer och går. Och detsamma gäller lidandet.